Ingela trivs som medlemsrekryterare
Hon har ett stort distrikt ihop med tre kollegor och det blir mycket bilkörning runt om i Dalarna. Det gäller att planera sina dagar, ändå kan vad som helst hända. Att ta med en matlåda är inte det lättaste, men det finns annat som är bra med yrket.
– Jag lyssnar alltid på P4 för att ha koll på trafikläget. Man vill inte fastna i en trafikolycka. Särskilt runt Ludvika faktiskt! Hon skrattar lite. Det finns tydligen en ökänd uppförsbacke in mot Ludvika. Där fastnar lastbilarna så fort det har snöat.
– Jag försöker att inte låta det påverka mig. Jag kan ju inte göra något åt vädret eller trafiken. Om det inte blir så mycket gjort en dag, så kan jag jobba längre en annan.
Ingela brukar åka iväg efter att ha lämnat barnen på skola och förskola. Hon vill vara på plats i det aktuella området vid tiotiden.
– Det är svårt att få tag i folk vid lunch, det gör stor skillnad en timme fram eller tillbaka. Runt lunchtid är det alltid trögt. När någon öppnar dörren är det oftast förhandlingsfrågan som kommer upp.
– Det är många som säger att de känner till oss. De höga yrkandena blir som reklam för Hyresgästföreningen, men det är ju egentligen väldigt tråkigt att det ska vara så.
För att bli en bra medlemsrekryterare måste du vara öppen och lyhörd betonar Ingela.
– Jag litar alltid på min magkänsla. Det är inte alltid man ska fortsätta ett samtal.
Ingela säger att hon har stor nytta av sitt tidigare jobb som undersjuksköterska på en strokeavdelning.
– Det gäller att få med dem man möter. Att jag är lyhörd nog att anpassa budskapet. Och jag tror att det märks att jag tror på vad jag säger. Det är lätt att föra fram mitt budskap för jag tycker det är jätteviktigt!
Ett nytt problem har dykt upp i arbetet som medlemsrekryterare, berättar Ingela, när hon jämför med hur det var förr.
– Det blir allt svårare att få tag i låstaggar och portkoder. Jag kan ha förberett mig väl innan jag åker ut. Sen visar det sig att jag inte kommer in någonstans. Då får man vara snabb att tänka om och byta inriktning på arbetsdagen.
– Sen är det ju ett speciellt yrke. Jag har inga kollegor att gå och prata med, jag har inget lunchrum och kan inte ta med lunchlådor. Men jag vill betona att jag har bra kontakt med kollegorna på kontoret, även om jag inte är där fysiskt. Det är en hjälpsam stämning och vår chef Annika får alla att känna sig behövda. Så sammantaget skulle jag inte vilja jobba med något annat!