Får dra in på mat och mediciner
Ingela är medlemsrekryterare i Dalarna. Just nu är det vanligt att samtalen handlar om hyror och ekonomi. Många har det tufft ekonomiskt. Här berättar hon om det och hur det är att arbeta som medlemsrekryterare.
– Det pratas det mycket om när vi är ute och rekryterar nya medlemmar. Folk är oroliga över hyreshöjningarna och tycker inte att fastighetsägarna tar sitt ansvar, med de hyreskrav som de har. Och många vi möter tycker att Hyresgästföreningen behövs.
I många samtal framgår det att hyresgästerna är hårt drabbade:
– De kan behöva göra avkall på både mat och mediciner!
Ingela har ett stort distrikt ihop med sina kollegor och det blir mycket bilkörning. Det gäller att ha planerat sina dagar.
– Jag lyssnar alltid på P4 för att ha koll på trafikläget. Man vill inte fastna i en trafikolycka. Jag försöker att inte låta det påverka mig. Jag kan ju inte göra något åt vädret eller trafiken. Om det inte blir så mycket gjort en dag, så kan jag jobba längre en annan dag.
Ingela brukar åka iväg efter att ha lämnat barnen på skola och dagis. Hon vill vara på plats i det aktuella området vid tiotiden. När någon öppnar dörren är det oftast förhandlingsfrågan som kommer upp.
– Det är många som säger att de känner till oss. De höga yrkandena blir som reklam för Hyresgästföreningen, men det är ju egentligen tråkigt att det ska vara så.
Vad krävs för att bli en bra medlemsrekryterare?
– Man måste vara öppen och lyhörd. Man vet inte vem som öppnar. Det är vad som gör jobbet så intressant och spännande. Jag litar alltid till min magkänsla. Det är inte alltid man ska fortsätta ett samtal.
Ingela säger att hon har stor nytta av sitt tidigare jobb som undersjuksköterska på en strokeavdelning.
– Det gäller att få med dem man möter. Att jag är lyhörd nog att anpassa budskapet. Och jag tror att det märks att jag tror på vad jag säger. Det är lätt att föra fram mitt budskap för jag tycker det är jätteviktigt!
Vad finns det för svårigheter?
– Att det blir allt svårare att få tag i låstaggar och portkoder är ett problem. Jag kan ha förberett mig väl innan jag åker ut. Sen visar det sig att jag inte kommer in någonstans. Då får man vara snabb att tänka om och byta inriktning på arbetsdagen.
– Sen är det ju ett speciellt yrke. Jag har inga kollegor att gå och prata med, jag har inget lunchrum och kan inte ta med lunchlådor. Men jag vill betona att jag har bra kontakt med kollegorna på kontoret, även om jag inte är där fysiskt. Det är en hjälpsam stämning och vår chef Annika får alla att känna sig behövda.
– Så sammantaget skulle jag inte vilja jobba med något annat!