Visst blir jag arg - men inte anonymt

"Då kunde jag antingen ringa störningsjouren eller gå och prata med de festande tonåringarna. Jag valde det senare. Iförd min Snobbenpyjamas, klockan tre på morgonen, klev jag in på festen."

Jodå, jag erkänner: jag har också skrivit arga lappar. Men de har aldrig varit anonyma.

Precis som många andra har jag blivit förbannad när jag har kommit till tvättstugan och det är tvättmedel överallt, och den som tvättat före mig varken har hittat sopborsten eller skurhinken.

För att inte tala om luddfiltret i torktumlaren! Hur sur blir man inte när det första man får göra är att städa bort luddet.

I många bostadsområden kommer man varandra väldigt nära. Framför allt för att vi som hyr också delar saker, som tvättstuga och soprum.

Men vi kommer också nära varandra för att vi BOR nära varandra. Jag har 16 cm till min närmsta granne. Så när minsta dottern inte fick som hon ville när hon var liten och stampade uppför vår trappa, så visste naturligtvis halva bostadsområdet att nu är dottern arg.

Jag tycker för det mesta att det är gott att höra att jag inte är ensam. Men närheten ställer också krav på att visa hänsyn. Stereon kan till exempel inte stå på högsta volym när grannarnas barn ska sova.

Men lika viktigt som det är att visa hänsyn, lika viktigt är det att visa förståelse. Som den natten, för ganska många år sedan nu, då jag vaknade och hörde att tonårsflickan på gården hade fest. En högljudd sådan.

Då kunde jag antingen ringa störningsjouren eller gå och prata med de festande tonåringarna. Jag valde det senare. Iförd min Snobbenpyjamas, klockan tre på morgonen, klev jag in på festen.

Jag tror att bara uppenbarelsen av en arg tant i pyjamas, med håret på ända, räckte för att få tonåringarna att skruva ned ljudet. Tonårsflickans mamma var glad över mitt agerande och några dagar efteråt fick jag höra att även flickan hade varit tacksam för att hon fått stöd av någon vuxen.

Hon hade förstått att de störde men hade inte riktigt klarat av att hantera alla kompisar och andra ungdomar som dykt upp på festen. Då kändes det skönt att jag hade fattat rätt beslut och gått dit och pratat med dem.

Av alla saker jag hör i mitt bostadsområde så finns det ändå ett ljud som gör mig gladare än något annat. Och det är barnens lek.

För på min gård har barnen i flera generationer varit duktiga på att leka alla tillsammans, flickor och pojkar, stora som små. Tänk att samma lekar återkommer om och om igen. Kurragömma, burken, röda vita rosen: de verkar aldrig gå ur tiden.

Och det finns inget som gör mig så glad och trygg som när jag hör en ljus barnröst ropa:

"Jag är! Jag räknar till hundra. Eeeett, tvååå, treee..."

Då vet jag att jag verkligen är hemma på min gård.