Social bostadspolitik

Social bostadspolitik

Social bostadspolitik, eller samhällelig bostadspolitik, är ett erkännande om att marknaden inte ensamt klarar bostadsförsörjningen.

I Sverige har den sociala bostadspolitiken sedan andra världskriget konstruerats kring en stark statlig finansiering, allmännyttiga bostadsbolag, en skyddslagstiftning på hyresmarknaden, kommunalt planmonopol och bostadsförmedling samt bostadsbidrag till vissa grupper.

Sedan 90-talets början har den sociala bostadspolitiken stegvis nedmonterats, där framförallt den statliga finansieringen har avskaffats och kommunernas bostadsförsörjningsansvar försvagats samtidigt som bostadsbidraget har urholkats och allmännyttans andel av beståndet minskat.

Sveriges sociala bostadspolitik brukar kallas generell, det vill säga dess åtgärder är till för hela befolkningen, allmännyttan är exempelvis öppen för alla.

Motsatsen är en selektiv bostadspolitik där åtgärderna är riktade mot delar av befolkningen. Det kan vara särskilda fastigheter för låginkomsttagare, så kallad social housing. Även bostadsbidraget är en selektiv åtgärd, då endast vissa grupper med vissa inkomster får ta del av det.

Hyresgäst­föreningen anser att:

• Den sociala bostadspolitiken måste återupprättas, med statlig finansiering, nationella mål för bostadsförsörjningen och allmännyttiga bostadsbolag som använder det handlingsutrymme som finns inom lagens råmärke.
• Den generella bostadspolitiken är politiskt mer stabil eftersom fler medborgare får ta del av dess åtgärder. Selektiv bostadspolitik riskerar att leda till underfinansierade åtgärder, stigmatisering och gränsdragningsproblem.